När jag har betalat mina räkningar och månadskort (något jag valt att prioritera eftersom livet känns lite friare om jag i alla fall kan åka runt i Göteborg lite spontant hur jag vill, när jag vill och slippa stressen kring pengar inför varje enskild resa) så har jag 350:- kvar att leva på per vecka. Det är helt lugnt om de pengarna bara ska räcka till förbrukningsvaror så som mat och hushållspapper. När jag behöver, eller för all del vill, köpa något nytt klädesplagg, eller någonting till hemmet så är det svårare. Men det går att ”put on hold” även om jag ibland grips av lite lätt panik när jag inte vet hur länge till den här nivån ska hållas. Jag har aldrig haft en fast tjänst, jag vet inte när jag får jobb igen och hur länge.
Det verkligt jobbiga är dock det sociala. Ska du med på en öl? Ibland kan jag ta mig råd till det, en öl (när jag tex hittar 45 euro som jag bestämmer ska gå till fika/öl, eller när jag får betalt för att vara kattvakt), men om jag även är hungrig så behöver jag ta mig hem istället och laga mat. Jag har inte råd att äta mat ute. Så jag säger att jag måste hem, antingen direkt, eller när jag druckit en öl och ”alla andra” kan dricka flera öl och beställa in mat. Så jag går hem. Och hamnar utanför. För att jag är fattig. Nu är inte alltid krogen det ställe jag helst umgås på, men jag vill kunna välja det. Ibland.
Det där är något som händer i vardagen. Då och då kan jag inte delta för att jag inte har råd att delta och det känns förjävligt faktiskt.
Och så har vi resor. Människor omkring mig reser tillsammans. De åker på äventyr, upplever saker och jag tittar på. Jag kan inte föreslå att jag och de som står mig nära ska resa tillsammans någonstans. Jag kan inte uppleva den sortens gemenskap. Det skulle eventuellt kännas okej att bli medbjuden på en resa (av någon som verkligen har råd med det), men inte om jag även behöver bli bjuden på all mat och allt vi gör, det skaver för mycket. Och jag kan inte initiera det.
Det blir socialt utanförskap och det blir en maktfråga.
I ett globalt perspektiv (eller vi behöver egentligen inte gå så långt) så har jag det bra, jag vet det. Jag har tak över huvudet, kan betala alla mina räkningar varje månad, mat på bordet och vänner. Det känns ändå jobbigt. Och jag känner mig så tjatig också. Det blir liksom in your face hela tiden att jag har ont om pengar. Och jag vill inte skämmas för det, vill motverka stigmat. Jag säger att det är orsaken när det är det (trots att folk kan bli obekväma) och jag tänker på det väldigt ofta. För att det begränsar min vardag hela tiden. Och ja, jag är bitter.
Det kan också vara jobbigt att inte kunna ta min dagbok/en bok och sätta mig på ett kafé någon gång ibland. Komma hemifrån, vara bland folk på ett kravlöst sätt. Känna liv. Och det ständiga kravet att laga mat, att handla billigt, att ha framförhållning, att inte kunna slarva och välja att gå ut och äta. Ibland.
Och jag blir så irriterad på personer som säger ”det kan du väl unna dig?” eller liknande. Nej, jag kan inte det, för det finns ingenting att unna sig med. Det finns inget sparkonto. Det finns 350:- i veckan and thats it. Jag unnar mig ett spårvagnskort och prenumeration på Storytel. Sen är det slut med un.
Och nu är det snart jul…
Oordnad 