Ska du med på en öl?

När jag har betalat mina räkningar och månadskort (något jag valt att prioritera eftersom livet känns lite friare om jag i alla fall kan åka runt i Göteborg lite spontant hur jag vill, när jag vill och slippa stressen kring pengar inför varje enskild resa) så har jag 350:- kvar att leva på per vecka. Det är helt lugnt om de pengarna bara ska räcka till förbrukningsvaror så som mat och hushållspapper. När jag behöver, eller för all del vill, köpa något nytt klädesplagg, eller någonting till hemmet så är det svårare. Men det går att ”put on hold” även om jag ibland grips av lite lätt panik när jag inte vet hur länge till den här nivån ska hållas. Jag har aldrig haft en fast tjänst, jag vet inte när jag får jobb igen och hur länge.

Det verkligt jobbiga är dock det sociala. Ska du med på en öl? Ibland kan jag ta mig råd till det, en öl (när jag tex hittar 45 euro som jag bestämmer ska gå till fika/öl, eller när jag får betalt för att vara kattvakt), men om jag även är hungrig så behöver jag ta mig hem istället och laga mat. Jag har inte råd att äta mat ute. Så jag säger att jag måste hem, antingen direkt, eller när jag druckit en öl och ”alla andra” kan dricka flera öl och beställa in mat. Så jag går hem. Och hamnar utanför. För att jag är fattig. Nu är inte alltid krogen det ställe jag helst umgås på, men jag vill kunna välja det. Ibland.

Det där är något som händer i vardagen. Då och då kan jag inte delta för att jag inte har råd att delta och det känns förjävligt faktiskt.

Och så har vi resor. Människor omkring mig reser tillsammans. De åker på äventyr, upplever saker och jag tittar på. Jag kan inte föreslå att jag och de som står mig nära ska resa tillsammans någonstans. Jag kan inte uppleva den sortens gemenskap. Det skulle eventuellt kännas okej att bli medbjuden på en resa (av någon som verkligen har råd med det), men inte om jag även behöver bli bjuden på all mat och allt vi gör, det skaver för mycket. Och jag kan inte initiera det.

Det blir socialt utanförskap och det blir en maktfråga.

I ett globalt perspektiv (eller vi behöver egentligen inte gå så långt) så har jag det bra, jag vet det. Jag har tak över huvudet, kan betala alla mina räkningar varje månad, mat på bordet och vänner. Det känns ändå jobbigt. Och jag känner mig så tjatig också. Det blir liksom in your face hela tiden att jag har ont om pengar. Och jag vill inte skämmas för det, vill motverka stigmat.  Jag säger att det är orsaken när det är det (trots att folk kan bli obekväma) och jag tänker på det väldigt ofta. För att det begränsar min vardag hela tiden. Och ja, jag är bitter.

Det kan också vara jobbigt att inte kunna ta min dagbok/en bok och sätta mig på ett kafé någon gång ibland. Komma hemifrån, vara bland folk på ett kravlöst sätt. Känna liv. Och det ständiga kravet att laga mat, att handla billigt, att ha framförhållning, att inte kunna slarva och välja att gå ut och äta. Ibland.

Och jag blir så irriterad på personer som säger ”det kan du väl unna dig?” eller liknande. Nej, jag kan inte det, för det finns ingenting att unna sig med. Det finns inget sparkonto. Det finns 350:- i veckan and thats it. Jag unnar mig ett spårvagnskort och prenumeration på Storytel. Sen är det slut med un.

Och nu är det snart jul…

Jag längtar efter hösten

De dagar då solen skiner och värmer känner jag mig nästan lite irriterad. Jag har saknat det en hel del i sommar och jag har inte ens badat en endaste gång, eller jo en gång i poolen i Göta älv, vid Frihamnen. Det var lite av en besvikelse på grund av alla regler, det hade varit roligare om det var mer likt vanligt utomhusbad. Jag hade uppskattat det mer. Frånvaro av duscha innan dopp-tvång och ingen mat-regler.

Men nu längtar jag efter hög klar luft, dimma över nämnda älv (jag vet inte om det brukar vara dimma där, men jag kan tänka mig att det skulle vara vackert). Att få elda i kakelugnen (vilket inkluderar att lära mig hur). Krypa upp i ett soffhörn och läsa, gå långa promenader. Även disiga gråa dagar längtar jag efter. Och regn.

Som för att få tag i lite av det har jag nu börjat lyssna på Elly Griffiths böcker om Ruth Galloway. Jag har tidigare läst två, eller tre (?) av de böckerna och fick lust att börja från början för att få en tydligare röd tråd. När jag började lyssna ville jag först nästan stänga av. Det är inte så bra till att börja med, det känns styltigt. Ruths viktnojja känns, förutom störig, påklistrad. Jag stör mig återigen på när folks karaktär beskrivs genom hur de ser ut. När det gäller valda attiraljer av typen kläder, smink, frisyr etc så känns det relevant, men när själva kroppstypen får ingå i karaktärsbeskrivningen så blir jag less.

Hursomhelst så tar det sig. Nu vill jag lyssna vidare. Jag tror att Griffiths tycker mer om att skriva när berättelsen börjar komma igång och mest pliktskyldigt försökt sig på att göra en introduktion i början, som alltså blir haltande. Förutom det så förklaras saker övertydligt. Kopplingar som hade vunnit på att vara underförstådda skrivs ut. Och jag undrar om den vore bättre att läsa på engelska?

Men det tar sig. Tror jag. Eller så dras jag in i berättelsen så pass mycket att jag slutar bry mig och det fungerar ju det med i så fall.

Jag minns inte hur det går. Som vanligt när det gäller omläsning av deckare. Praktiskt.

Men mitt fokus är mer hos Ruth och de vindpinade marsklandet (nytt ord jag lärt mig för övrigt). Katterna och ensamheten. Det vore inte fel att kunna ha en, eller två, katter ändå. Jag får bli vän med gårdskatten.