Upprepningar till förbannelse

Jag har nu börjat lyssna på bok två om Ruth, Janusstenen och jag tar varje tillfälle jag kan att lyssna vidare. Det fungerar bra att göra parallellt med gallring i vissa partier, när jag inte behöver läsa baksidestexten för att avgöra om boken är värd att behålla. Jag åt lunch på Hamncaféet och då passade jag också på att lyssna och nyss när jag var ute och köpte två bananer, då jag jobbar kväll och hade glömt planera för det.

Historien, miljön och Ruth tycker jag om. Och relationerna till viss del. Men saker överförklaras hela hela tiden och jag blir smått tokig på det. Det är nästan så att jag börjar fundera på om jag tycker om det. Att bli tokig och småirriterad på berättarrösten. Att få lust upprört säga ”ja, ja jag fattar, kom till sak!” gång på gång. Det verkar inte handla om översättningen heller och upplevelsen av språket tycks vara olika. Från och med bok 3 är det en ny översättare, jag sätter ändå ett visst hopp till det.

Jag längtar efter hösten

De dagar då solen skiner och värmer känner jag mig nästan lite irriterad. Jag har saknat det en hel del i sommar och jag har inte ens badat en endaste gång, eller jo en gång i poolen i Göta älv, vid Frihamnen. Det var lite av en besvikelse på grund av alla regler, det hade varit roligare om det var mer likt vanligt utomhusbad. Jag hade uppskattat det mer. Frånvaro av duscha innan dopp-tvång och ingen mat-regler.

Men nu längtar jag efter hög klar luft, dimma över nämnda älv (jag vet inte om det brukar vara dimma där, men jag kan tänka mig att det skulle vara vackert). Att få elda i kakelugnen (vilket inkluderar att lära mig hur). Krypa upp i ett soffhörn och läsa, gå långa promenader. Även disiga gråa dagar längtar jag efter. Och regn.

Som för att få tag i lite av det har jag nu börjat lyssna på Elly Griffiths böcker om Ruth Galloway. Jag har tidigare läst två, eller tre (?) av de böckerna och fick lust att börja från början för att få en tydligare röd tråd. När jag började lyssna ville jag först nästan stänga av. Det är inte så bra till att börja med, det känns styltigt. Ruths viktnojja känns, förutom störig, påklistrad. Jag stör mig återigen på när folks karaktär beskrivs genom hur de ser ut. När det gäller valda attiraljer av typen kläder, smink, frisyr etc så känns det relevant, men när själva kroppstypen får ingå i karaktärsbeskrivningen så blir jag less.

Hursomhelst så tar det sig. Nu vill jag lyssna vidare. Jag tror att Griffiths tycker mer om att skriva när berättelsen börjar komma igång och mest pliktskyldigt försökt sig på att göra en introduktion i början, som alltså blir haltande. Förutom det så förklaras saker övertydligt. Kopplingar som hade vunnit på att vara underförstådda skrivs ut. Och jag undrar om den vore bättre att läsa på engelska?

Men det tar sig. Tror jag. Eller så dras jag in i berättelsen så pass mycket att jag slutar bry mig och det fungerar ju det med i så fall.

Jag minns inte hur det går. Som vanligt när det gäller omläsning av deckare. Praktiskt.

Men mitt fokus är mer hos Ruth och de vindpinade marsklandet (nytt ord jag lärt mig för övrigt). Katterna och ensamheten. Det vore inte fel att kunna ha en, eller två, katter ändå. Jag får bli vän med gårdskatten.