Två böcker

Jag har läst Hur jag lärde mig att älska mina värsta känslor och Sanning med modifikation. Den förra en personlig betraktelse om att ha känslor som övermannar en och hur en kan hantera dem. Den senare en deckare om allt och lite till.

Känsloboken var bra, den påminde mig om tankegångar jag haft tidigare och det var skönt att läsa om någon annan som ibland drabbas av starka känslor som känns som att vara besatt, plötsligt. Ingers nivå är till och med värre än det jag varit med om och jag blir imponerad över att hon vågar berätta om det. Imponerad och tacksam. Det är skönt att vara lite mindre ensam.

Det bekanta, när det gäller hanterandet av de där känslorna, var att landa i dem. Känna känslorna. Våga möta dem. Och att öva på att inte gå in så mycket i analys. Vara i känslorna, inte nödvändigtvis agera på dem.

Det finns endel som känns krystat också, som jag distanserar mig mot, men på det stora hela en läsvärd bok som jag behövde läsa nu.

Sanning med modifikation var på sätt och vis lite för spretig, men samtidigt bra. Har alldeles precis läst ut den och den sista meningen fick mig att börja gråta, inte för meningen i sig, men för det som göms bakom, som kom fram bara någon sida tidigare och som jag inte kan nämna för det skulle vara en spoiler. Jag blev förvånad över att jag kände så starkt kring det och att min helhetsbild av boken höjdes flera snäpp direkt.

image

Deckare?

Jag brukar försöka läsa allt som Sara Lövestam skriver, men har ju inte haft så lätt att hitta läsfokus på senaste tiden och missar en del också ska sägas. I mitt allmänna sökande efter bokbloggar att följa stötte jag på denna text, men det var någon annanstans än Saras egna blogg (vilken jag hittade idag, när jag ville länka till texten). Jag kan dock inte minnas var just nu. Hursomhelst så mindes jag att jag följt Saras blogg tidigare och ville göra det igen och påmindes om att jag behöver läsa ikapp mig. Så nu har jag Sanning med modifikation i min ryggsäck och har även försökt läsa den på lunchrasten, med dålig framgång (eftersom alla andra äter lunch samtidigt).

Vi hade tre möten på förlaget, angående hur denna serie om den papperslösa detektiven Kouplan skulle klassificeras. Till slut enades vi om att ”det är en romanserie, som råkar ha en detektiv i huvudrollen.”

Det låter som deckare, tänker kanske någon nu. Men det finns helt enkelt mer i genreklassificeringen än vad man vid en första betraktelse kan tro. Saker som har att göra med dramaturgi, persongalleri, språk. Jag accepterade, marknadsföringen anpassades efter romangenren (hur stört är det inte att vi i princip har två genrer i Sverige, deckare och annat) och omslag, framträdanden och säljtexter valdes ut med hänsyn till den.

Sen hände följande: Alla recensenter betraktade den första kouplanboken som en deckare. Alla journalister skrev intervjuer om ”deckarförfattaren” Sara Lövestam. Och kronan på verket: Svenska Deckarakademin utsåg Sanning med modifikation till Bästa debutdeckare 2015.

Jag blir entusiastisk kring det här med omslagen och vad de sänder ut. Hur böcker lanseras och vad det ger för konsekvenser. Och jag hör, tyvärr (?), till dem som väljer böcker oerhört mycket efter hur de ser ut och jag lockas faktiskt mer av Sanning med modifikation i deckartappning, ändå är det en bok med det andra omslaget som jag har i ryggsäcken.