Kerstin Thorvall Book Club

thorvallJag har börjat på en ny bok som alltså heter Kerstin Thorvall Book Club eller det mest förbjudna 2.0 och jag är inte säker på att jag kommer orka läsa vidare. Det är ett gäng med kvinnor som är ca 15 år äldre än mig som skriver om hur det är att vara i medelåldern. I Thorvalls anda är det tänkt, ärligt och öppet och jag tyckte att det verkade intressant.

Problemet är att de som deltar tycks ha så lika erfarenheter. Och det är erfarenheter jag sett skildras oändligt många gånger. Det skiljer sig kanske för dem, i detaljerna, men när jag läser det så känner jag mig så otroligt mycket som en outsider och jag har redan min beskärda del av den känslan. Den behöver inte matas.

Grejen är att alla är föräldrar, med barn som kommer flytta hemifrån, har flyttat hemifrån, eller är tonåringar. Och jag kan inte relatera. Jag har läst om det förut, jag har sett det skildras och jag har haft otaliga kollegor som fördjupar sig i det livet. Själv har jag  inga barn och jag har inget intresse av att bubbla in mig med en annan vuxen person.

Det hade ju varit intressant med ett par personer med andra erfarenheter också.

Jag saknar generellt skildringar av personer i min ålder (runt 35 år) som inte har barn och där det inte är (så) relevant. Där det bara är ett annat liv som skildras. Gärna flera olika andra liv. Tipsa mig gärna om de böckerna om de finns.  Filmer och tv-serier går också bra.

 

Annonser

Kvalitet, elit, konservativt?

Mina kollegor pratar om kvalitetskultur och jag känner mig obekväm. Vet inte riktigt vad jag ska säga då mina åsikter i frågan är mer känslor, vaga antaganden etc. Jag vet egentligen inte vad det är konkret som de anser har kvalitet, men jag tycker mig höra en konservativ syn i grunden. Det är gamla gubbar som är kvalitet typ. Omständlighet. Avancerat och svårt.

Själv finner jag vissa författare (de pratar även om musiker, men jag tänker ändå på författare) extraordinärt bra. De använder språket på ett sätt som jag tycker är fantastiskt och fascinerande. Ofta kan jag inte sätta fingret på vad det är som fungerar. Gun-Britt Sundström är en sådan författare.

För mig är bra inte komplicerat. Inte omständligt. Inte onödigt långa meningar. Det är målande språk som inte känns krystat. Det är enkelt och genialiskt.

Och det är viktigt att se att smak och kvalitet lätt blandar ihop sig. Att inte tro att det en själv finner bra automatiskt är allmängiltigt kvalitativt. Samtidigt som jag ändå tycker mig se viss litteratur som slarvig och rent av dålig. Men är den det, eller är det bara smak? Hur relativistisk bör en vara?

Mina kollegor gillar Knausgård, jag tog mig inte igenom första kapitlet på första boken innan jag ville lägga huvudet på boken och sucka. Så ointressant tyckte jag att det var. Visst kan det hända att det tar sig, men då var det i mitt tycke en mycket dålig inledning.

Det stör mig att jag inte säger något när ett sådant samtal kommer igång, men det är just det där att jag inte har något konkret att komma med. Mer än en önskan att göra samtalet mer komplext och en osäkerhet inför hur.

Deckare?

Jag brukar försöka läsa allt som Sara Lövestam skriver, men har ju inte haft så lätt att hitta läsfokus på senaste tiden och missar en del också ska sägas. I mitt allmänna sökande efter bokbloggar att följa stötte jag på denna text, men det var någon annanstans än Saras egna blogg (vilken jag hittade idag, när jag ville länka till texten). Jag kan dock inte minnas var just nu. Hursomhelst så mindes jag att jag följt Saras blogg tidigare och ville göra det igen och påmindes om att jag behöver läsa ikapp mig. Så nu har jag Sanning med modifikation i min ryggsäck och har även försökt läsa den på lunchrasten, med dålig framgång (eftersom alla andra äter lunch samtidigt).

Vi hade tre möten på förlaget, angående hur denna serie om den papperslösa detektiven Kouplan skulle klassificeras. Till slut enades vi om att ”det är en romanserie, som råkar ha en detektiv i huvudrollen.”

Det låter som deckare, tänker kanske någon nu. Men det finns helt enkelt mer i genreklassificeringen än vad man vid en första betraktelse kan tro. Saker som har att göra med dramaturgi, persongalleri, språk. Jag accepterade, marknadsföringen anpassades efter romangenren (hur stört är det inte att vi i princip har två genrer i Sverige, deckare och annat) och omslag, framträdanden och säljtexter valdes ut med hänsyn till den.

Sen hände följande: Alla recensenter betraktade den första kouplanboken som en deckare. Alla journalister skrev intervjuer om ”deckarförfattaren” Sara Lövestam. Och kronan på verket: Svenska Deckarakademin utsåg Sanning med modifikation till Bästa debutdeckare 2015.

Jag blir entusiastisk kring det här med omslagen och vad de sänder ut. Hur böcker lanseras och vad det ger för konsekvenser. Och jag hör, tyvärr (?), till dem som väljer böcker oerhört mycket efter hur de ser ut och jag lockas faktiskt mer av Sanning med modifikation i deckartappning, ändå är det en bok med det andra omslaget som jag har i ryggsäcken.