Kvalitet, elit, konservativt?

Mina kollegor pratar om kvalitetskultur och jag känner mig obekväm. Vet inte riktigt vad jag ska säga då mina åsikter i frågan är mer känslor, vaga antaganden etc. Jag vet egentligen inte vad det är konkret som de anser har kvalitet, men jag tycker mig höra en konservativ syn i grunden. Det är gamla gubbar som är kvalitet typ. Omständlighet. Avancerat och svårt.

Själv finner jag vissa författare (de pratar även om musiker, men jag tänker ändå på författare) extraordinärt bra. De använder språket på ett sätt som jag tycker är fantastiskt och fascinerande. Ofta kan jag inte sätta fingret på vad det är som fungerar. Gun-Britt Sundström är en sådan författare.

För mig är bra inte komplicerat. Inte omständligt. Inte onödigt långa meningar. Det är målande språk som inte känns krystat. Det är enkelt och genialiskt.

Och det är viktigt att se att smak och kvalitet lätt blandar ihop sig. Att inte tro att det en själv finner bra automatiskt är allmängiltigt kvalitativt. Samtidigt som jag ändå tycker mig se viss litteratur som slarvig och rent av dålig. Men är den det, eller är det bara smak? Hur relativistisk bör en vara?

Mina kollegor gillar Knausgård, jag tog mig inte igenom första kapitlet på första boken innan jag ville lägga huvudet på boken och sucka. Så ointressant tyckte jag att det var. Visst kan det hända att det tar sig, men då var det i mitt tycke en mycket dålig inledning.

Det stör mig att jag inte säger något när ett sådant samtal kommer igång, men det är just det där att jag inte har något konkret att komma med. Mer än en önskan att göra samtalet mer komplext och en osäkerhet inför hur.

Annonser

Girls

lena-dunham-girls-recap-only-child-hbo

Jag såg det allra sista avsnittet av Girls igår. Det står 2012 – på imdb, men dels så kändes det som ett slut och dels så hittade jag intervjuer med Lena Dunham där hon säger att det avslutas med säsong 6. Och det är bra med ett avslut även om jag kommer sakna dem. Mycket.

För ett par år sedan såg jag säsong 1 och halva säsong 2 och sedan tröttnade jag. Någon gång i början av våren sa min syster att det är värt att se vidare, att det tar sig igen. Att säsong 2 var lite sämre, men att det blir bättre igen så jag såg om den från början och tog mig förbi den passage i säsong 2 som fick mig att sluta förra gången.

Jag har nu sett alla sex säsongerna på några veckor, allihop på min mobil med en liten extern högtalare bakom. Jag har suttit i min säng och sett avsnitt efter avsnitt och det var helt rätt sätt att se den serien.

Hannah, jag känner igen mig i henne på ett plågsamt och underbart sätt. Hon känns påriktigt och jag tycker om att hon inte är så tillrättalagd. Inte plastig. Inte filmisk.

Min huvudbehållning är ”lära känna karaktärerna”, leva med dem, bli vän med.  Och jag vet inte vad mer jag ska säga. Jag kommer sakna och jag är glad att den avslutades och inte fortsatte i oändlighet.

Och det var delvis tack vare Girls, tack vare Hannah, som jag startade den här bloggen, som jag tog mig an att skriva längre texter igen. Det är lite ironiskt hur just denna text blir fragmentarisk och lite substanslös.

Att skilja agnarna från vetet

image

Självhjälpslitteratur. Det finns hyllmeter efter hyllmeter av självhjälpsböcker och mycket är skit, men inte allt. Och jag ägnar mig då och då åt att försöka hitta guldkornen. Anna Kåver till exempel, hennes böcker brukar vara bra. Kvalitet. Att hon är legitimerad psykolog och terapeut gör att jag litar på henne att hon kan skriva gör att jag uppskattar att läsa. Att leva ett liv, inte vinna ett krig har jag läst ett par gånger och den har gett mig mycket. Jag är lite osäker på om jag har läst Himmel helvete och allt däremellan tidigare. Lånat hem den har jag gjort, men kom jag mig någonsin för att läsa den?

Inger Edelfeldt vet jag mindre om i det här sammanhanget och inte känner jag till hennes skönlitterära författarskap heller. Det är bara ett bekant namn och därför ger jag även den boken en chans.

Gallra

Jag har i uppgift att gallra böcker, det är en av mina huvuduppgifter där jag jobbar nu. Jag tycker att det är en svår uppgift, inte för att jag har svårt att slänga böcker. Tvärtom. Jag har svårt att låta gamla daterade böcker vara kvar, men förstår att vissa av dem har ett värde. Det är dock i många fall inte just detta lilla bibliotek som ska bevara dem, men vissa. Vilka?

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så väljer jag ofta böcker på omslag och jag tycker bättre om nya böcker än gamla. Tycker mer om hur de ser ut. Är mer intresserad av blanka nytryckta böcker än av gamla läderinbundna. Hellre färgglatt än väldigt avskalat. Faktiskt.

Sedan jag började arbeta som bibliotekarie har min syn på böcker och deras bevarande ändrats. Nu har jag mycket lättare att göra mig av med böcker än jag hade tidigare. Mitt eget hemmabibliotek krympte jag förra sommaren så att endast 20-30% av böckerna är kvar (resten fick en second hand-butik) och jag har som ambition att låta böcker jag inte absolut vill ha kvar vandra vidare. Till vänner, till second hand. Jag tycker i och för sig om böcker som inredningsdetalj. Blir glad av bokhyllor när jag kommer hem till andra. Men de fyller sin funktion bättre om det faktiskt är böcker som betyder något för den som har valt att ha dem i sina hyllor.

Och nu bor jag på 30,5 kvadratmeter.

Deckare?

Jag brukar försöka läsa allt som Sara Lövestam skriver, men har ju inte haft så lätt att hitta läsfokus på senaste tiden och missar en del också ska sägas. I mitt allmänna sökande efter bokbloggar att följa stötte jag på denna text, men det var någon annanstans än Saras egna blogg (vilken jag hittade idag, när jag ville länka till texten). Jag kan dock inte minnas var just nu. Hursomhelst så mindes jag att jag följt Saras blogg tidigare och ville göra det igen och påmindes om att jag behöver läsa ikapp mig. Så nu har jag Sanning med modifikation i min ryggsäck och har även försökt läsa den på lunchrasten, med dålig framgång (eftersom alla andra äter lunch samtidigt).

Vi hade tre möten på förlaget, angående hur denna serie om den papperslösa detektiven Kouplan skulle klassificeras. Till slut enades vi om att ”det är en romanserie, som råkar ha en detektiv i huvudrollen.”

Det låter som deckare, tänker kanske någon nu. Men det finns helt enkelt mer i genreklassificeringen än vad man vid en första betraktelse kan tro. Saker som har att göra med dramaturgi, persongalleri, språk. Jag accepterade, marknadsföringen anpassades efter romangenren (hur stört är det inte att vi i princip har två genrer i Sverige, deckare och annat) och omslag, framträdanden och säljtexter valdes ut med hänsyn till den.

Sen hände följande: Alla recensenter betraktade den första kouplanboken som en deckare. Alla journalister skrev intervjuer om ”deckarförfattaren” Sara Lövestam. Och kronan på verket: Svenska Deckarakademin utsåg Sanning med modifikation till Bästa debutdeckare 2015.

Jag blir entusiastisk kring det här med omslagen och vad de sänder ut. Hur böcker lanseras och vad det ger för konsekvenser. Och jag hör, tyvärr (?), till dem som väljer böcker oerhört mycket efter hur de ser ut och jag lockas faktiskt mer av Sanning med modifikation i deckartappning, ändå är det en bok med det andra omslaget som jag har i ryggsäcken.

Bladen brinner

bladen brinner

Jag börjar som vanligt arbetsveckan med att läsa bokbloggar. Det är en oerhörd lyx och känns alltid lite som att fuska, att läsa bokbloggar på arbetstid. Jag försöker övertyga mig själv om att det är en mycket relevant syssla när en arbetar som bibliotekarie och det är tack vare det som jag vet att Bladen brinner kommer i höst.

”Bladen brinner” ska bestå av halvtimmeslånga avsnitt, om allt från pekböcker till ungdomsromaner. Vi vill prata med barn- och ungdomsförfattare om innehållet i deras böcker. Vi vill höra hur författarna tänkt kring ämnen som sorg, kärlek, politik, eller vad de nu skrivit om. Vi vill stå bakom ryggen på illustratörer när de målar och prata om färgkombinationer och bildkomposition. Vi vill lyfta fram titlar och författare som inte redan syns. Och så vill vi ge boktips. Lite som om teveprogrammet ”Babel” gått och blivit ett program man lyssnade på i en hörlur? Och bara handlade om böcker för barn och unga.

Och när jag nu läste det här blogginlägget om en längre intervju med Barbro Lindgren som kommer i Bladen brinner-podden i höst så blir jag än mer intresserad.

Läslust

Jag har haft svårt att finna läslust ett längre tag nu, jag hade en period i vintras då jag läste ett antal böcker, men hade problem med att läsa de sista 50-100 sidorna. En känsla av att själva berättelsen ändå var klar och jag förstått poängen. Sedan tappade jag fart helt och hållet och har inte läst något under våren. Tror jag.

Så började jag jobba på bibliotek igen den 3 maj och det är som vanligt en injektion i lust och lån om inte annat. Jag har alltid fler böcker hemma än jag rimligen kommer hinna läsa när jag jobbar på bibliotek (med undantag för månaderna i Kristianstad då jag hade eoner av lästid, det var en av de bästa sakerna med att bo där). Den första (skönlitterära) boken jag tog mig an var Funny Girl av Nick Hornby  (eller egentligen var det Lyckliga människor läser och dricker kaffe, men den gav jag upp innan jag läst ut första kapitlet på grund av hopplöst språk) och jag tyckte den hade ett sådant flyt (delvis på grund av den totala besvikelsen från boken innan) och blev glad och läste på, tills jag kommit ungefär halvvägs och insåg att själva storyn inte intresserade mig. Så jag slutade tvärt och tog mig några dagar senare an Konsten att vara Caroline av Peter Barlach efter att ha läst ett antal positiva recensioner som kombinerade att beskriva en handling som verkade fånig med exaltering över bra bok på ett intressant sätt.

Och behållningen av den boken var människorna och verklighetskänslan i  den vardag som beskrevs. Det spänningsinriktade spåren var inte lika intressanta, köttkuppen hade sin poäng medan kokainet kändes onödigt och lite påklistrat. Jag upplevde de mer som ”slänga in lite krydda” än att de tillförde något till grundstoryn. Det blev min första utlästa bok på länge och jag läste in på småtimmarna trots att det var opraktiskt då jag ska gå upp innan sex de flesta vardagsmorgnar, så jag är nöjd.